angående svartsjuka

Det var så himla länge sen jag var svartsjuk. Jag tänkte skriva att jag aldrig varit svartsjuk men någonstans i bakhuvudet minns jag någon kille jag var kär i i sexan som hade en flickvän, då var jag nog lite svartsjuk, kanske eventuellt jag minns inte riktigt. Men annars har jag rätt svårt för allt det där, jag försöker då och då sätta mig in i känslan för att jag ska kunna förstå andra bättre men det går inge bra, jag kommer liksom ingen vart. 
Jag tror att det i huvudsak beror på två saker: 
1. Jag är rätt liberal vad gäller kärleksrelationer och är rätt övertygad om att man visst kan ha "riktiga känslor" för flera personer samtidigt, och då är det ju bara supermärkligt att hålla på och gå runt och vara svartsjuk? Ifall någon jag tycker om, tycker om någon annan betyder det ju inte att personen i fråga inte tycker om mig...också. typ, vet att jag låter så jävla flummig i just detta ämne, men vadfan, det är ju min blogg. 
2. Att vara svartsjuk förändrar inget, det löser inga problem och det är aldrig en smickrande egenskap. ALDRIG. Inte ens lite. Det är inte gulligt, fint eller romantiskt. Människor tillhör inte varandra. Man är sin jävla egen person och ingen annans. och eftersom jag aldrig någonsin vill känna att jag är någons tänker jag aldrig heller behandla någon som att den är min. Ifall man trivs ihop så trivs man ihop, man behöver inte svartsjuka för att trivas ihop, jag lovar. 
MEN sen insåg jag något för några veckor sedan... jag känner visst svartsjuka, alla de vidriga känslorna som andra berättar om och skäms över "x förtjänar inte..." "jag skulle göra det så mycket bättre""x uppskattar inte... tillräkligt, inte som jag skulle" OSV. Det gällde dock inte en person, det gäller en stad. 
Jag är förälskad, på ett barnsligt fånigt sätt, i London. Jag är sådär obeskrivligt, orealistiskt kär i den staden, precis som man kan vara i personer. Jag har inga bra anledningar, iallafall inte bättre än någon annan, men jag känner i hela kroppen att mer än alla andras på instagram så är London mitt. Jag har inte ens varit där så många gånger? Jag har aldrig varit där längre än fem dagar i sträck? men ändå, ändå pirrar det i hela kroppen när jag tänker på det, ändå blir jag sur på varenda bekant jag ser som är där, tycker att de kunde väl åkt till Rom eller nåt annat ställe, de behövde väl inte vara i just London? MÅSTE DE DET? MÅSTE DE ÄLSKA MIN STAD? (som inte ens är min) 
 
så jävla märklig känlsa, irrationell svartsjuka, men ja, tydligen känner jag den också.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0