stil?

Inte fan är den genomgående. Inte är den planerad, uttänkt och uträknad. Nej. Kläder älskar jag, men jag är otroligt dålig på att motivera mig själv till att ha en enda stil. Ni vet, folk har garderber där allt matchar allt och där personen i fråga alltid ser ut att ha sitt liv i ordning. Mitt liv är inte i ordning, och inte min klädstil heller. 
Jag älskar rutiga flanellskjortor, men jag älskar också klackskor. Jag älskar klänningar, men jag hatar dem också. Jag vill va mörk och punkig i svarta jeans och stora mörkgrå tröjor, men sen lyckas jag ändå köpa på mig ljusljusa hängelbyxor. MEN ifall jag skulle försöka mig på att sammanfatta skulle det nog låta såhär:
  • På vintern, när jag är i privata sammanhang, är jag typ "grunge/punk fast utan extrema inslag" med mycket svart, smala jeans, dr Martens och kläder och formlösa överdelar
 
 
  • På vintern, i lite mer officiella sammanhang, är jag "nedklätt uppklädd" med variationer på slacks, gärna ihop med magtröjor, mönstrade strumpor och brouges.
 
  • På sommaren är jag alldeles för varm för att köra på punkspåret så då blir det drag mer åt bohem-hållet, med läderarmband, lösa lockar och ljusa färglada, men ändå naturnära plagg. 
 
 
(sen ska vi inte glömma att det finns nyanser av skate-stil i alla ovanstående stilar)
 
Varsågoda för världens rörigaste inlägg som varken har syfte eller slutsats, men många fina outfitbilder!

angående svartsjuka

Det var så himla länge sen jag var svartsjuk. Jag tänkte skriva att jag aldrig varit svartsjuk men någonstans i bakhuvudet minns jag någon kille jag var kär i i sexan som hade en flickvän, då var jag nog lite svartsjuk, kanske eventuellt jag minns inte riktigt. Men annars har jag rätt svårt för allt det där, jag försöker då och då sätta mig in i känslan för att jag ska kunna förstå andra bättre men det går inge bra, jag kommer liksom ingen vart. 
Jag tror att det i huvudsak beror på två saker: 
1. Jag är rätt liberal vad gäller kärleksrelationer och är rätt övertygad om att man visst kan ha "riktiga känslor" för flera personer samtidigt, och då är det ju bara supermärkligt att hålla på och gå runt och vara svartsjuk? Ifall någon jag tycker om, tycker om någon annan betyder det ju inte att personen i fråga inte tycker om mig...också. typ, vet att jag låter så jävla flummig i just detta ämne, men vadfan, det är ju min blogg. 
2. Att vara svartsjuk förändrar inget, det löser inga problem och det är aldrig en smickrande egenskap. ALDRIG. Inte ens lite. Det är inte gulligt, fint eller romantiskt. Människor tillhör inte varandra. Man är sin jävla egen person och ingen annans. och eftersom jag aldrig någonsin vill känna att jag är någons tänker jag aldrig heller behandla någon som att den är min. Ifall man trivs ihop så trivs man ihop, man behöver inte svartsjuka för att trivas ihop, jag lovar. 
MEN sen insåg jag något för några veckor sedan... jag känner visst svartsjuka, alla de vidriga känslorna som andra berättar om och skäms över "x förtjänar inte..." "jag skulle göra det så mycket bättre""x uppskattar inte... tillräkligt, inte som jag skulle" OSV. Det gällde dock inte en person, det gäller en stad. 
Jag är förälskad, på ett barnsligt fånigt sätt, i London. Jag är sådär obeskrivligt, orealistiskt kär i den staden, precis som man kan vara i personer. Jag har inga bra anledningar, iallafall inte bättre än någon annan, men jag känner i hela kroppen att mer än alla andras på instagram så är London mitt. Jag har inte ens varit där så många gånger? Jag har aldrig varit där längre än fem dagar i sträck? men ändå, ändå pirrar det i hela kroppen när jag tänker på det, ändå blir jag sur på varenda bekant jag ser som är där, tycker att de kunde väl åkt till Rom eller nåt annat ställe, de behövde väl inte vara i just London? MÅSTE DE DET? MÅSTE DE ÄLSKA MIN STAD? (som inte ens är min) 
 
så jävla märklig känlsa, irrationell svartsjuka, men ja, tydligen känner jag den också.
 

en vecka kvar

hej. 
andledningen till förra veckans tystanad är att min familj var här. så jag åt middag och sov och kollade på tv i deras stuga i Funäsdalen på kvällarna, men nu (i söndags) har de åkt hem och gissa vem som har tid över? 
(jag)
Jag jobbar hela veckan och sen på lördag slutar jag här för i vinter. Det känns lite konstigt att jag ska åka hem igen... men skönt också, har saknat mina bästisar och kollektivtrafiken och min garderob med stora spegeldörrar. 
Det är iallafall soligt här och jag har precis gråtit mig igenom sista avsnittet + bonusmaterialavsnittet av GIRLS. Mår dåligt i varje cell av min kropp men det där har vi gått igenom tidigare... Lena Dunham är fantastisk.
 
En annan sak jag hunnit med idag är att jag brände mig, på ögonlocket, med stearin. jag skulle ta ner ett ljus från en hylla och blåsa ut det men lyckades istället hälla det brinnande stearinet i ögat på mig själv, BRA JOBBAT. Allt gick dock bra, jag ser precis som innan och huden på ögonlocket och under ögat blev bara lite röd, ingen större skada skedd alltså förutom att mitt rykte som klumpig fortsätter att vara intakt. 
 

Jag fick övermod

Okej. Såhär var det: jag ba tänkte löst att jag skulle åka lite längd. Larissa ba "men hallå åk upp till oss!!(mitt jobb som ligger fem kilometer rakt upp för ett berg) " jag i min naivitet ba: KUL! 

 
Åkte typ 2 meter. Insåg att Fyfan vad svårt det är att hålla balansen. Sket i det. Fortsatte ca 2 km upp. Insåg att Fyfan vad tråkigt det här är, jag kanske borde börjat med att åka där det är platt så jag åtminstone kan glida lite och inte bara panikjogga eller saxa för att inte glida ner. Vänder om. Kraschar efter EN METER. Det var skare. Jag ba FUCK DETTA PALLAR EJ GÅ trots branthet så fortsatte fort som fan ner för berget. Ligger nu i min säng och ångrar alla beslut jag tagit ang längdskidturer idag. Jag var så fruktansvärt jävla superdålig. 
p.s kommer påstå att dessa GROVA handskador är pga slagsmål eller dramtiskt slag genom glasvägg/spegel 

En LEDIG DAG

Hej vänner.

Idag är jag ledig. Jag har två saker på schemat:
Längdskidåkning 
Städa rum och påbörja flyttpackning

Men det är andra saker med denna dag som känns väldigt roliga också! 

~tankar~ 
Jag är ensam i huset, vilket innebär att jag kan lyssna på P3 Morgonpasset-poddar högt. Jag kan vara naken i huset och kan äta konstigt sammansatta rätter på konstiga tider. Lite fördelar har det ändå att vara typ vuxen (Hahah det trodde ni INTE att jag någonsin skulle säga va? Kalla mig själv vuxen... ) dog dock typ nästan nyss pga satte i halsen så kanske ska skita i att bo ensam så man slipper Heimlich:a sig själv. VI FÅR VÄL SE

Ha en bra onsdag.

P.s det är sol här  


vår

 

Hur skulle du beskriva dig själv?

Skriv inläggstext 


RSS 2.0