Ideal och komplex.

Jag brukar inte vara så allvarlig i bloggen, men på sistone har jag tänkten del på det här med ideal och komplex, och varför inte då dela med mig av detta? Kanske känner ni igen er i mitt resonemang, annars kanske ni lär känna mig en smula bättre.. Tänkte göra tre inlägg angående det här, ett där jag skriver lite allmänt(detta), ett där jag jämför bilder där jag är sminkad och osminkad (heh är lite nervös inför det men..) och ett där jag visar oredigerade bilder och jämför med redigerade. Nu låter detta kanske väldigt seriöst men jag tänkte mest att det kanske blir jättelångt om jag har allt i det här inlägget så delar upp det lite. 
 
Så.. hur har ideal påverkat mig? SÅ mycket. Men vi alla påverkas av dem, hela tiden, så jag antar att det inte är annorlunda för mig. I perioder har jag hatat varenda del av min kropp och mitt utseende, och varför? Press utifrån, och från mig själv. 
 
Mina sjlälvbildsdippar har ofta hört ihop med andra saker som hänt runt om kring mig som gjort mig osäker, till exempel när jag började högstadiet. Jag var liten, allt var nytt och jag höll på att utvecklas massor. Klart allt var lite osäkert just då, och då tog min självbild en massa stryk. Jag tyckte jag var tjock, att mitt hår var för långt och tråkigt, att mina ben var för sneda, att mina tänder var för stora, att mina ögon var för små, ja listan tar aldrig slut. 
Sen, när jag börjat bli bekväm i klassen och började få massa nya vänner, så blev det bättre, och sådär har edt varit sen dess, när andra saker går halvdåligt är det som om jag bara får på mig den där ryggsäcken med tyngder igen och plötsligt är det allt på en gång, känner ni igen er? Att det antingen är SÅ bra eller SÅ dåligt? 
 
En sak som varit tydlig är dock hur jag påverkats av tryck utifrån, jag hade aldrig ens tänkt på min längd förens jag började läsa tweets osv om hur "short girls are the best girls". Självklart är det inte sant, hur lång man är liksom, spelar det någon roll? Men det blir som extra tydligt när inga kläder passar en, det är som en blinkande lampa med texten "ONORMAL" varje gång. Men vad är normalt egentligen? Vad FAN är normalt? 
 
På senaste tiden har jag varit otroligt stressad, innan jul hade vi så mycket i skolan som jag inte hängde med i och jag kom hem om eftermiddagarna hade jag ingen energi till någonting, jag sov all min lediga tid. 
Gissa vad som kom som ett brev på posten? KOMPLEXEN. Allt som jag kommit över bara sköljde över mig igen, för lång, för smal, för platt hår, för hjulbent, för rak näsa. Men värst av allt var nog ändå, för finnig. Jag har aldrig haft problem med finnar (har haft lite, men jag har aldrig haft problem med att gå osminkad) och plötsligt var det som en explosion i ansiktet. Så kändes det iallafall. Dagar jag började med träning tänkte jag ändå "men lite concealer på det värsta gör inget" och så sminkade jag mig, INNAN TRÄNING?? Så har det aldrig varit förut. Aldrig. Och stressen gjorde inte saken bättre direkt, jag behandlade verkligen min hud på sämsta möjliga sätt, inte konstigt att det var värre än någonsin? och då är det ändå inte ens SÅ illa, egentligen. 
 
Jag lever inte som jag lär. Jag är den första att säga "men det är luuugnt, ingen tänker på det iallafall!" men ändå sitter jag och mår dåligt över varje detalj som inte är 100% perfekt när det kommer till mig själv? 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0