Tycker jag om mig själv? Klart som fan jag gör.

Jag orkar inte med folk som alltid ska klaga på sig själva. Personligen älskar jag mig. 
Jag vill kunna säga, "Gud vad mina ögonbryn blev snygga idag!" Utan att få en dömande blick, jag vill kunna säga att jag är smal utan att känna att jag förolämpar någon, jag vill kunna vara nöjd med mig själv utan att behöva skämmas för att säga det. 

Men så ser det inte ut, folk säger att man ska vara nöjd med sig själv, men såfort man är det så snackas det om en. 
Så när jag började högstadiet började jag leta efter saker som var annorlunda med mig, och istället för att tycka att det var tillgångar önskade jag bort dem. 
Då mådde jag skitdåligt. Sen i typ 8an började jag tänka om, började fokusera på det jag gillade och tränade mig själv till att gilla det jag såg i spegeln. 

Idag tycker jag om det mesta med mig själv, och mår skitbra! Och med mina vänner är jag den narcissist jag vill vara, men såfort jag träffar nya människor håller jag ju inne med mina "fan vilken bra hårdag jag har idag" & "mina ögon framhävs verkligen av den här tröjan" eftersom jag vet hur det oftast uppfattas, men blir lika arg på mig själv varje gång, det är väl klart jag ska kunna vara nöjd med själv utan att folk ska kolla snett? Det är ju det jag fått lära mig? Det är ju de orden varje tonårstjej bombarderas av, DU ÄR BRA SOM DU ÄR!! Men när man möts av dåliga reaktioner i princip varje gång man uttrycker att man faktiskt tycker att man ÄR bra, då är det ju inte så jävla lätt att fortsätta på den vägen.

Jag hoppas därför att ni ansluter till min filosofi och struntar i folk som tycker du är för mycket, att du vågar stå upp för att du har en positiv självbild, att du tackar för komplimanger istället för att skjuta dem ifrån dig och att du vägrar låta någon förstöra de saker som du borde älska mest; de saker som gör just dig unik! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0